Vardag

Vägen mot körkortet

Igår klarade jag teoriprovet och idag klarade jag min uppkörning! Jag är så obeskrivligt glad. Tror inte jag ens har förstått innebörden av det, att jag faktiskt får sätta mig i en bil och köra (nästan) var jag vill.

Jag kan bli så frustrerad när jag hör från människor i min omgivning att de tog ynka tio körlektioner och satte båda proven på första försöket. Det är inte alltid så enkelt. För om det är något som kan få en att känna sig värdelös, så är det ju när alla säger att det var så enkelt för dem. Det är inget man vill höra när man kämpar i motvind, vad det än gäller.

Typiskt nog valde jag ju helt fel körskola när jag bestämde mig för att påbörja körkortet. Trots två olika körskolelärare lärde jag mig ingenting. Det dumma med detta var att jag trodde att det var mig det var fel på. Att jag uppenbarligen var helt hopplös på att köra bil eftersom jag aldrig utvecklades och blev bättre på det. Efter mängder av körlektioner under tre års tid var mitt självförtroende kört i botten. Jag har alltid haft extremt lätt för att lära mig nya saker – men hur kan man köra så många timmar utan att ha några kunskaper med sig? Kanske är jag en av de där människorna som aldrig verkar förstå hur trafiken fungerar och bryter mot alla självklara trafikregler, tänkte jag.

Först efter att jag bytte körskola så insåg jag rätt snabbt att det inte hade ett skit med mig att göra – det var helt enkelt en körskola vars upplägg inte passade mig. Alls. Man tänker ju att en körskola bör ha någon slags planering och förmåga att lära ut metoder för att lyckas med körningen, men icke.

Inför tredje försöket bestämde jag mig för att testa en annan körskola. Med en gigantisk ångestklump i magen som bara vuxit sig större under de tre åren som gått sedan första körlektionen. Flera veckor i rad gick jag förbi körskolan ett par gånger i veckan och tänkte att jag borde gå in och boka en tid. Till slut gick jag förbi en sista gång, tänkte att nu fan måste ångestklumpen i magen förintas, gick in och bokade en tid.

Den siste januari hade jag min första körlektion på nya körskolan. Fortfarande med det dåliga självförtroendet i ryggsäcken, men ganska snabbt började saker hända efter varje körlektion. Varje kväll som jag och pappa åkte runt, runt, runt i staden så hade jag lärt mig något nytt och utvecklats som bilförare.

Plötsligt bokades teorin och uppkörningen.

Jag bestämde mig för att jag helt enkelt ska klara båda på första försöket. Eftersom jag är som jag är, envis som en gammal get, så har jag pluggat teori tills det helt enkelt inte fanns något annat alternativ än att bli godkänd. Jag vägrade förlita mig på tur. Det enda som snurrat i min skalle den senaste tiden har varit trafikregler. Och det gav resultat – för jag blev godkänd.

Så idag hade jag min uppkörning. Jösses… I natt drömde jag att jag blev kuggad tre gånger. När jag skulle äta min frukost skakade jag så mycket att jag knappt lyckades få in skeden i munnen. Nervös var bara förnamnet. Men. Har jag gett mig fan på att klara uppkörningen på första försöket – då blir det banne mig så! Om uppkörningen kan jag egentligen bara säga såhär – koncentration och att ha nerverna i styr. Att kontrollera sina nerver när man mest av allt känner för att spy upp frukosten av ren nervositet är dock inte det enklaste. Jag fick motorstopp två gånger och körde upp på en trottoarkant (alltså… hur?) men istället för att bli frustrerad över det bestämde jag mig för att lägga den energin på att prestera ännu bättre på de kommande momenten och det var ett vinnande koncept.

Om exakt två veckor går mitt körkortstillstånd ut. Alltså har jag övningskört i fem år. Jag kan inte med ord beskriva vilken lång och kämpig resa det har varit. Från att känna sig helt hopplös till att känna sig väldigt säker på vägarna. Tiotusentals (typ, kanske, inte riktigt…) körlektioner och en herrans massa ångest.  Vägen är inte alltid spikrak och ibland bryter man ihop. Det viktiga är att man fortsätter sträva mot sitt mål.

Till er som tyckte att det var lika kämpigt som jag – ge inte upp! Dela upp teoriboken i många små delar, beta av de små delarna i lagom takt och sök upp svaren på allting ni undrar över. Gör övningsfrågorna gång på gång på gång på gång. Nöt in det.

Världens största tack till familj, pojkvän och vänner som peppat, lyssnat,  tjatat, stöttat och tvingat mig att fortsätta när jag själv har gett upp. Ni vet var jag finns om ni behöver skjuts!

Du kanske också gillar

8 kommentarer

  • Svara
    Johanna
    15 maj 2014 av 00:18

    Jag är så himla stolt över dig, världens bästa Tusse! Jättestort grattis igen! I sommar ska vi ut och åka 😀 <3

  • Svara
    Guldkant
    21 maj 2014 av 05:41

    Jag hade också ett helvete. Övningskörde i 2 1/2 år och körde 52 körlektioner. Jag har gråtit och lega vaken över det jävla kortet men när det väl gick… Är så jävla glad över det där kortet. För mig släppte det lite när min ordinarie körskolelärare blev sjukskriven och jag fick en annan, först då fattade jag att vi inte hade funkat något bra ihop. Grattis till körkortet!

    • Svara
      Matilda
      25 maj 2014 av 17:08

      Det verkar vara den gemensamma nämnaren för många – att man inte riktigt klickar med körskoleläraren. Önskar så att jag hade förstått det och vågat byta tidigare i processen. Grattis till dig med, allt slit och all ångest har lönat sig!

  • Svara
    Milla
    24 maj 2014 av 10:44

    Grattis! 🙂

    Jag började övningsköra förra sommaren, sen blev det ett uppehåll när studierna kom igång igen vilket är botten för inte minns jag mycket av det jag lärde mig då nu när jag ska köra igång igen -.-’ Under alla de lektioner jag tog kände jag aldrig att jag ”fattade grejen”, den där jäkla kopplingen var hopplös. Sen så gjorde jag halkan, precis innan jag åkte tillbaka till Universitetet, och när jag fick sitta där själv i bilen så klickade något. Det var typ första gången som jag kände att: Faen jag fixar nog detta! Tror att väldigt mycket hänger på läraren, så nu funderar jag på att byta körskola i sommar. Trots att det innebär längre pendling, för jag ska ha det där körkortet i år! 🙂

    • Svara
      Matilda
      25 maj 2014 av 17:06

      Känner så väl igen mig i att inte ”fatta grejen”, men helt plötsligt lossnar allt och man börjar köra utan att man riktigt tänker på exakt hur man gör. Jag hejjar på dig! Skriv in dig på den nya körskolan så fort du bara kan och börja strukturera upp teoripluggandet och bara sätt igång! Det är kämpigt som tusan i början, men som jag skrev – plötsligt lossnar allt! Så värt allt slit när man har kortet i handen och får köra självständigt. Hejja hejja!

  • Svara
    Malin
    12 september 2016 av 18:36

    Ser att detta är ett gammalt inlägg men måste ändå skriva av mig lite känner jag. Är lite äldre i körkorts-år räknat, nämligen 27, och har helt enkelt dels inte riktigt haft behov av körkort tidigare (bodde i London i många år där bil mest var i vägen) men också aldrig känt att jag nog skulle vara så bra på det… jag tog EU-mopedkörkort när jag var 15 och kände aldrig att jag ”fattade” trafiken utan körde bara på grusvägarna till och från skolan men aldrig i stan. Jag tyckte att den praktiska delen var svår redan där och skapade nog en bild av mig själv som en dålig förare. Det har hängt med… Nu bor jag i Danmark och behöver verkligen bil i mitt arbete. Stressad av det och av tanken att inte ha det redan så startade jag i en körskola och har nu kört alla lektioner som ingår i vad man här kallar en ”lovpakke” alltså det du måste köra enligt lag. Här är det olagligt att övningsköra med mamma eller pappa – man MÅSTE ta lektioner. Jag hade sista lektionen idag (av dem som ingår i paketet) och trots att jag gick från förra lektionen i fredags och var riktigt nöjd så gick det bara SKIT idag. Jag gjorde småfel hela tiden, min lärare skriker och blir så arg och jag blir mer och mer orolig för att göra fel igen och koncentrerar mig mer på det än något annat tillslut och gör du självklart samma fel igen och igen. Jag blir så trött och frustrerad på mig själv och fattar inte hur alla andra tycker det är så lätt. Körskolan har bara en lärare så jag kan inte byta heller trots att han blir så sur när man gör fel. Jag spänner mig i hela kroppen och bara väntar på att han ska ryta till. Jag får en klump i magen varje gång jag ska köra och börjar verkligen hata det trots att jag verkligen vill ha körkortet nu. Jag är en högpresterande person annars och teorin har inte varit några problem, det är bara själva bilkörandet som liksom inte lossnar. Jag har haft de 16 lektioner som ingår och idag kändes det som att det lika gärna kunde ha varit lektion nummer 2. Jag tror verkligen aldrig att det här kommer gå. 🙁

  • Skriv en kommentar