Idag blir det en tur tillbaka till Italien! Närmare bestämt till den byn San Miniato på den toscanska landsbygden. Vi åkte på en spontan dagstur utan att egentligen veta någonting om varesig San Miniato eller hur man tog sig dit. Det skulle vara ett fint ställe, det var vad vi visste.
Vi ville verkligen se något annat än typiska turistställen och fick på så sätt tips om denna lilla bergsby. Vi tog tåget från Pisa till stationen San Miniato-Fucecchio. Därifrån åkte vidare med en skraltig liten buss genom små byar utan att ha en aning om vi var på rätt buss. Chauffören kunde inte ett ord engelska och bemötade sig inte ens med att försöka ta betalt. Vägen blev bara brantare och smalare för varje meter så nog var vi på väg till höjden där byn ligger. Såhär såg det ut när vi klev av bussen.
Det var så lugnt i San Miniato till skillnad från Pisa och Florens. Ingenting var öppet förutom en mindre lunchrestaurang och en gelateria. Endast några lokalinvånare och turister med ryggsäckar syntes till.
Alla byggnader var gamla och vackra, precis så som man tänker sig en by på den italienska landsbygden. Eftersom dagsturen hit var spontan hann vi inte läsa på något om San Miniato innan så jag vet faktiskt inte vad detta är för magnifik byggnad. Tittade man ner från bron vi stod på så tittade man rakt in i en keramikverkstad.
Det här är utsikten från kommunhuset i San Miniato. Finns det något kommunhus i Sverige som ens är i närheten av att ha en såhär vacker utsikt? I trädgården nedanför fanns gigantiska träd med lime, citroner, apelsiner och oliver. Inte alls avundssjuk, inte alls. Drömmen!
Var man än gick så hade man spektakulära vyer över byn, bergen och odlingarna.
Sen fick vi syn på ett torn ovanför trädtopparna och bestämde oss för att gå ännu högre upp på berget.
Vi blev ackompanjerad av denna utsikt medan vi klev uppför alla trappstegen. Det går inte titta sig mätt.
Plötsligt var vi högst upp på berget. Det fanns möjlighet att gå upp i vakttornet, men det var hutlöst dyrt så vi nöjde oss med utsikten från berget istället.
Och titta bara! Som i en saga.
Sen åkte vi tillbaka med ännu en skraltig buss tillsammans med ett par lokalinvånare, där allt annat än svensk tystnad rådde, utan att ha en aning om var bussen gick då den dök upp utan att finnas med på tidtabellen. Den italienska spontaniteten alltså, den om något kan få en att känna sig mer svensk än någonsin.