Vardag

Om en sommar som förändrade mig för all framtid

Sommaren 2011 lastade jag in Caesar i sin kattbur, packade mina viktigaste ägodelar och satte mig på en buss som tog mig ut till skärgården. Jag flyttade in i ett fallfärdigt hus där råttorna hade gnagat på varje föremål och regnet rann rakt igenom taket. I skafferiet stod hemmagjord saft i glasflaskor med datumen 2/8 1971 och det mesta i huset hade stått orört sedan dess.

Huset lågt så långt ut man kom i det lilla skärgårdsamhället och hade 120 graders havsutsikt. Det fanns knappt rinnande vatten inomhus och dasset var ett provisoriskt bygge som var allt annat än bekvämt. Jag hade inte en krona på kontot och det tog över en timme att ta sig till den lilla matvarubutiken och tillbaka igen. Ibland tog jag kanoten och paddlade istället.

Varje gång jag har tänkt på det här inlägget har jag klurat på hur jag ska motivera varför jag valde att flytta ifrån en tvåa i stan till ett fallfärdigt hus längst ut på Världens Ände. För så heter den på riktigt, vägen. Och den tog slut precis vid huset så jag bodde bokstavligen längst ut på världens ände. Det här var allting jag drömde om just då, en möjlighet att fly från verkligheten på riktigt.

Jag hade bara haft Caesar i några månader och även om jag visste att han var den snällaste katten någonsin (han hoppade rakt upp i mitt knä på katthemmet, la sig där och sov medan de andra katterna stökade omkring oss) så fick jag det bekräftat mer än någonsin. Fåglarna retade honom genom att sitta en meter framför honom och han lyckades ändå inte fånga dem. Maten som jag fiskade upp ur havet till honom ville han inte äta upp. Han följde med på mina kvällspromenader, försökte hälsa på alla stora hundar trots att de hysteriskt skällde på honom och var min evige kompanjon.

Jag vet inte hur många solnedgångar jag såg från kanoten. Lugnet som infinner sig när havet är helt vindstilla och solen sakta närmar sig horisonten, det går inte att beskriva med ord. Jag vet inte om jag någonsin kommer uppleva ett liknande lugn igen. Jag tror inte det.

När man knappt har ett öre på kontot och affären ligger flera kilometer skogsväg bort blir man påhittig. Aldrig har jag bakat så mycket bröd, plockat så mycket bär och tagit tillvara på de vilt växande grödorna omkring mig som när jag bodde där. Varje kväll gick jag på jakt efter blåbär och svamp i skogarna runt omkring. Jag gick från att avsky kantareller till att älska det mer än allt annat.

Alltid när det pratas om att hitta sitt happy place tänker jag på den här perioden i mitt liv. Och varje gång jag tänker på vilka händelser som har format mig mest som människa tänker jag på den här perioden. Det var slitigt, det var miserabelt men varje dag var ett äventyr, varje dag var nya upptäckter.

Jag längtar ofta tillbaka till den där friheten när livet inte bestod av grå betong, att se pengarna växa på sparkontot och att köa i mataffären. Det är inte pengar och bekvämlighet jag kommer blicka tillbaka på när jag är gammal. Jag tror jag behövde blicka tillbaka precis just nu för att hitta kärnan i vem jag är och vad som gör mig lycklig på riktigt.

Du kanske också gillar

18 kommentarer

  • Svara
    Ingrid
    24 februari 2017 av 19:43

    Åh så fantastiskt! Jag älskar detta!

  • Svara
    lovisa
    25 februari 2017 av 00:20

    vilket jäkla inlägg matilda. orden tar sig rakt in i hjärtat och stannar där för: fy tusan så modigt! både med pengarna, men jag tänker även på rastlösheten? tristessen? internet?!?! (känner nu att jag låter helt besatt av att vara uppkopplad, men å andra sidan kanske är det) och kanoten! huuuu. hade aldrig vågat ge mig ut på en sådan själv på världens ände.

    • Svara
      Matilda Gustafsson
      25 februari 2017 av 17:48

      <3 Jag har nog aldrig varit så stimulerad som jag var där - ge mig lite natur runt husknuten och det går ingen nöd på mig ;) Det är mycket möjligt att jag förskönar den där tiden lite i efterhand, för det fanns garanterat stunder när jag längtade in till stan och mitt vanliga liv. Internet fanns - en dongel med kanske 1 mb/s när det var fint väder. Dvs det tog minst fem minuter att ladda upp en liten bild på min dåvarande blogg. Mindre kul :))

  • Svara
    Anette
    25 februari 2017 av 15:28

    Åh, vilket paradis! Nyfiken dock: varför flyttade du därifrån? Varför stannade du inte kvar?

    • Svara
      Matilda Gustafsson
      25 februari 2017 av 17:17

      Jag minns inte riktigt, men det var nog främst för att det inte gick bo där under de kalla månaderna på grund av husets dåliga skick (dåligt isolerat, inget rinnande vatten, obefintliga uppvärmningsmöjligheter) och det avskilda läget när jag inte hade tillgång till bil. Vi (jag och mitt ex) hade drömmar om att rusta upp huset, men så blev det aldrig och nu står det där och förfaller ännu mer för varje dag som går.

  • Svara
    Jan Peter Bergkvist
    26 februari 2017 av 08:54

    Fin text, kan dra vissa paralleller med att sitta ensam nu i Frankrike i ett medeltidshus som har ett gigantiskt renoveringsbehov. Inte besvären med det dagliga, jag bor bra i huset bredvid och har mat för dagen, men känslan av Det Stora Projetet som ibland känns övermäktigt men där vägen är lika viktig som målet för att använda en utsliten fras. husifrankrike.com

  • Svara
    Tea Erlandsson
    26 februari 2017 av 11:13

    Wow! <3 tack för att du delade med dig av detta. Det var fantastiskt att läsa om & även att se bilderna & det du beskriver är precis det jag drömmer & längtar om just nu. Tänkte ge mig ut & bo i skogen så fort vädret blir varmare. Inspirerande att läsa detta, har varit med om liknande & förstår precis känslan. Säger bara…wow….

  • Svara
    Finurliga fröken
    26 februari 2017 av 20:19

    Men wow! Vilket inlägg och vilken upplevelse! Något sånt drömmer jag också om att göra. Få leva i naturen och glömma staden och alla måsten. Underbart. Kram

  • Svara
    Beatrice
    26 februari 2017 av 21:39

    Åh, jag minns faktiskt när du bodde där! Jag följde dig redan då, och det verkade så magiskt! Jag hade dock helt glömt bort det tills jag läste det här, och det var fint att få se tillbaka på den tiden.

  • Svara
    Mimmi
    27 februari 2017 av 08:24

    ÄLSKAR verkligen detta inlägg!

  • Svara
    Josefin
    27 februari 2017 av 09:19

    Det där låter på pricken som vad jag behöver nu. Letar efter en bostad där jag kan bo sådär (minus råtterna och det obekväma dasset) lite mer till vardags. Har nyligen upptäckt att jag h a t a r (starkt ord för stark känsla) att bo i lägenhet. Blir så impad av dig som gjorde det.

  • Svara
    Folkmusik, presenter och en svart fågel - Veckosvepet v. 08 - Rowan Tree
    27 februari 2017 av 13:38

    […] ◊ Om en sommar som förändrade mig för all framtid […]

  • Svara
    Wilda
    27 februari 2017 av 18:29

    Tack för att du berättar och inspirerar. Jag längtar dit, verkligen. Så fint beskrivet. Hjärtevärmande.

  • Svara
    Beata Rydén
    28 februari 2017 av 09:45

    Vilket underbart inlägg! Och vilket underbart hus! Även om det var kämpigt så förstår jag att det stannat kvar i dig som ett viktigt minne. Tror att sådana perioder är jätteviktiga att ha i livet! Jag längtar ofta till att vara lite mer utsatt och utmanad i livet! <3

  • Svara
    Alicia
    1 mars 2017 av 23:04

    Gud det här är kanske det finaste ögonblick någon fångat. Shit fan tack Matilda för att du delar det med oss. Det smörjer och gör ont på samma gång för det påminner liksom om vad en själv gör till vardag och hur långt det är ifrån den faktiska målbilden. Så viktig tankeställare och samtidigt bara så vacker och stark minnesbild som kommer in som en ljusglimt i marsförkylningen. Tack.

  • Svara
    Katta Bucketlife
    2 mars 2017 av 12:22

    Hittade hit via Rania och blev så berörd av ditt inlägg. Det är precis såna där stunder och känslan av frihet som jag hela tiden söker. Och jag har tagit en massa viktiga steg på vägen. Det finns ingen bättre känsla än att följa den inre kompassen, och vedermödorna gör det liksom extra mycket värt.

    Tack för en fin och inspirerande text! Och vad sorgligt med huset – hoppas någon tar hand om det!

  • Svara
    Jenny
    4 mars 2017 av 11:56

    Vet inte riktigt vad jag ska säga men vill inte lämna utan en kommentar. Bara wow<3

  • Svara
    Laila callderyd
    10 mars 2017 av 15:24

    Ammen shit Matilda .. kan säga så här ! Att du är satan min idol !! Vilken resa vilka ord och vilka vackra bilder !
    Blir så avundsjuk på dig , på allt du gör och allt du tar dig för !
    Du är så driftig ,kunnig och sååå duktig !
    Är så imponerad .

    Wow säger jag bara ..

    Kram och ha en fin helg ! Och du … sluta ALDRIG VARA DU 🙏🏽

  • Skriv en kommentar